hur man tänkte och fantiserade om hur man skulle bli som barn
en vacker dröm om hur ens liv skulle se ut när man växte upp
allt man skulle hinna göra, allt man skulle hinna se och röra vid.
den fanatiska illusionen om lycka och det ihärdiga letandet efter någon att bilda familj med.
livet börjar med ett andetag.
man har en bild om vem man vill vara, den man ser sig själv som bakom stängda ögon
och hur man hör glassplitter mot marken när man inser att det inte är du.
ansiktet som stirrar tillbaka på en i spegeln är inte den människan som man drömde om som barn
ett foster som aldrig blev något mer.
det är som att man lever under vatten och hela tiden försöker ta sig till ytan
den är så nära att man nästan kan nudda vid den, nästan så man känner solen mot sitt ansikte.
men ändå är det fortfarande något som drar en ner mot botten och det känns som om luften ska ta slut. om du bara för en sekund blickar ner, tänker efter och försöker ändra
kommer du tillslut att sjunka, man kan inte förändra den man var.
än heller är det lätt att ändra den man är.
alla ord man sagt, val man gjort och sekunder man levt gör dig till den du är just nu
och den känslan av att allt man gjort i hela sitt liv inte blev mer än såhär kommer aldrig att försvinna.
så länge barnet i än fortfarande får leva kvar, tugga i sig det som känns som lycka
och får en att tvivla på sig själv, kommer man aldrig att kunna gå vidare,
man kommer sjunka ner till botten och gräva i illusioner,
tills det inte finns någonting kvar av morgondagen.
när man tänker efter, är meningen med livet inte något stort och mystiskt,
det är bara meningen att man ska hitta sig själv och kunna leva med att man är den man är.
när man istället försöker
sjunker man bara mer och mer mot botten, tills man tillslut inte har någon luft kvar.
andas för idag. inte för igår.
