Den som virar sig runt en, klistrar sig fast och vägrar släppa.
När man är så förbannat kär att man egentligen hatar honom, för han gör så ont.
När han rör en bildas sprickor i huden, krasar som porslin, men så kysser han en.
Och han kysser så bra.
Så bra att man glömmer allting annat, precis allt.
Hans läppar liksom passar mot ens egna så fint, som om dem var gjutna efter dina.
Och man tänker att; Här hör jag hemma.
Men när den där kyssen tar slut, och sprickorna har läkt.
När han inte syns tills, när han inte känns.
Det är då man hatar honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar