det är fascinerande att ha vuxit upp här. med bloggen. de första åren på decenniet är liksom sprängfyllda av minnen och tankar och jag lyckades hålla kvar allting här, så länge. det gör det lättare att minnas, när jag kan läsa om det. allting som hände. allting som hänt under de här nio åren sedan jag startade bloggen. det är lite konstigt kanske, att det har gått 10 år och jag är kvar här.
kanske hade jag kunnat hålla den vid liv. kanske. men antagligen inte. trots allt så är jag inte samma person som jag var när jag var 17, läser den här bloggen och konsumerar alla händelser som sött vin på en uteservering. men jag har alltid varit en nostalgiker. alltid velat minnas varenda sak jag varit med om, varje fylla, varje kyss och lektion och fika. alla kramar, tårar, danser och shots. jag vill minnas allting, det känns som om alla de här sakerna kommer att göra mig till en hel person, tillslut. om jag bara kan minnas allting.
därför älskar jag den här bloggen. att den fortfarande är kvar, att jag kan låta den vila här. att den får vara. det ryms så mycket mer på den här platsen än det kan göra i mitt huvud, mer än min hjärna klarar av. här kan jag läsa något krypterat och konstigt och ändå minnas att juste, jag var så olyckligt kär. det finns någonting otroligt i det. även om det fortfarande gör ont, jag vet bättre nu men är minst lika trasig. det blir inte lättare med åren man bara måste mer. måste orka. kan inte hitta på ursäkter.
jag önskar jag kunde vara fast i 2010 ändå.
inga mera måsten, bara vara ung.
det är så vackert.
