det dunkar tomt i bröstet, även om jag slår slag för slag

jag är dålig, jag vet.
för att jag inte fotar längre. det gör mig besviken, på mig själv. för jag vet att jag kan.
men orkar inte, tom nu, när pappa kostat på sig ett fint nytt objektiv till mig. jag får inte fram någonting.
& allting gör mig arg, så jag skriker på dem jag älskar.

världen gör mig så förbannad att jag önskar jag slapp vara en del av den vissa dagar.
märker att jag alltid pratar som om jag inte tillhör den här världen, visst så önskar jag det.
att jag kunde flyga iväg, att jag var någon jävla superhjälte, eller att jag bara var någon annan.

visst får man önska, & drömma.
men det är handlingarna som gör en till den man är.