Det är fint när eftermiddagssolen smeker ens hud och man röker på en stressig busstation.
Och när man ser blommor som nyfiket sticker upp sitt huvud genom lager av döda löv.
Så stannar allting till, bara för en stund och man får lite tid att tänka.
Att jag älskade våren så mycket mer en annan gång, när jag fick vara kär.
För jag var alltid kär och jag hade alltid någon att hålla om om natten,
även om det kanske inte var på riktigt.
Men här sitter jag nu och snurrar på mitt tjugoförsta levnadsår och känner mig ensam.
Rent ut sagt.
Och man kan säga "Jag har ju självklart vänner och så vidare", som om det skulle göra saken bättre.
Men det gör det inte i min mening.
Sådär, en helt vanlig och irriterande känsla som alla säkerligen upplever.
Avsaknad och tomhet och ensamhet och känslan av att någonting fattas.
Nu får Bach eka genom rummet medan jag fortsätter att existera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar