this isn't the orchestra. this is a dangerous cul de sac

så som man hör regnet bryta tystnaden som har skrikit genom hela staden, så känner man igen den första doften av kylan som färgar varje andetag grått & de små diamanter som fastnar på varje ensamt grässtrå.

sommaren kom & gick, utan att man hann märka av dess närvaro. den gled av huden som tejp mot en vattenyta, den fanns inte där. även om värmen smittade av sig & letade sig in överallt i huset, i varje rum. så varma så det kändes som om blodet kokade inuti en.
fan också.

våren bar med sig löften om en bättre tid, den fyllde lungorna med ny luft. det var en frisk bris av förändring. men förändringen kom aldrig & inbäddad i en kokong, skyddad av svarta persienner kunde jag lida av besvikelsen i ensamhet. ostörd. där inga vattendroppar smällde likt fyrverkerier om nyår mot mitt fönsterbläck.
det var vindstilla.

& även om hösten är färgglad, romantisk & så mysig att man vill hänga en snara runt halsen. den har aldrig varit min.

samtidigt som jag skriver, börjar mina bokstäver att blandas & jag känner inte skillnad på D & T.

det är dags för mig att sluta.
för jag kan inte sakna dig längre. speciellt när jag inte får.