Och tänkte, att jag likaväl kunde publicera den här.
Onämnbar. Som någonting fasansfullt.
Obruten. Som ett rotlöst ont.
Någonting som suger i sig, kärnar ut och lämnar skalet kvar.
Du har lämnat avtryck i vinden. Den griper tag och skakar om.
Så hårt och ovillkorligt, att jag faller till marken.
Befrukta mina minnen, smek bort alla mina sinnen.
Jag finner ingen ro.
Men jag ville känna på ensamheten.
Innan jag gav den ett namn.
Virar in förnuftet i en skyddande hinna.
Som ingen ser igenom.
Ta av mig. Ta allting jag är. Ta allting jag har. Ta mig i bitar.
Du har regnat bort. Vinden avtar.
Omgiven av kylan. Omgiven så totalt.
Att varje andetag gör ont.
Och jag vrider mig från att andas.
En förtvinad busshållplats rinner förbi mitt inre.
Vem är jag nu?
Så viskar vinden återigen.
Oförståeligt, oförändrad, ofullständig.
Du svarar så självklart. Vet allting, har alltid vetat.
Älskling, du finns inte till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar