Den känns i bröstkorgen, den känns överallt.
Den leker medan besvikelsen bränner bakom hornhinnan.
Och hjärtat börjar slå, slå så hårt att jag undrar om det kanske bryter mina revben snart.
Mina händer skakar och jag är bara förbannad.
Jag försöker, försöker tänka, försöker förbättra. Men orden fastnar.
Dem har nog aldrig funnits till.
Det känns bara som om jag har lurat mig själv, det har jag nog.
So fuck it.
Jag kommer aldrig klara av det, aldrig kunna komma åt.
Aldrig nå dít jag verkligen vill.
Matthew And The Atlas – Come Out Of The Woods
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar