tisdag, december 02, 2014

Om att jag hatar mig själv och tycker att det är ditt fel




Här står jag. I en badrumsspegel, helt naken och tar en bild.
Jag ser min kropp och tänker; varför hatar jag dig så mycket? 
Min kropp, den som är fel och faller utanför, den som inte passar in. Bilden av det ohälsosamma levandet.
Föräldrar varnar sina barn: Om du äter för mycket godis kommer du se ut sådär tillslut. 
Och ja, jag har kanske ätit godis inte bara på lördagar och visst har jag druckit öl utan att träna
visst. Därför passar jag inte in, därför är jag ful, fet, äcklig. För jag spenderar all tid i mitt liv åt att göra sådant som jag tycker om, sådant som jag njuter av istället för att välja bort god mat och träna tills jag kräks, så valde jag någonstans att inte ta med de sakerna jag inte tycker om.
Men så får man inte tycka man får inte välja bort att träna, för då är man lat och förtjänar allt ont i hela världen.

Jag försöker att inte hata min kropp, att inte önska bort den. Att kunna titta på den utan att vara ledsen.
Och jag försöker överleva alla tiomiljoner pikar man stöter på prick hela tiden, Ät dig smal. Maten du skall undvika för beach 2000- fucking hela tiden. 10 tips för en slank mage. Tröttnar de aldrig? De som sätter upp normer, talar om för oss alla hur vi ska leva och vara och forma om oss så vi är värda att älskas? De som talar om för oss hur vi inte duger för att vi inte är smala, men ändå säger att skönhet kommer inifrån.
När tar det slut? När får man vara tjock utan att på något sätt stå utanför och titta in.
Om man har på sig kläder som inte passar ens storlek blir man tittad snett på, om man väljer kläder som är förstora, så stora så att ingen kan se ljuger man för sig själv.Varför ska hundratals främlingar tala om för mig hur jag ska leva mitt liv, som om mitt liv på något sätt har en inverkan på deras? Jag har aldrig träffat dig, ändå sårar du mig.
"Var gärna tjock, bara jag inte behöver se det."

Jag är trött på att vara ledsen, att skämmas och gråta i omklädningsrum. Jag är trött på att inte få passa in eller få äta det jag vill utan att någon skall tycka till.
Lämna mig i fred. Jag har hängtuttar och bristningar och muffintop och hela köret men vafan spelar det för roll? Du kanske tycker att jag borde tänka på min hälsa, att det är en omänsklig grej det här med fetma, att det är på grund av maten och stilla sittandet och tycker att du nog fan gör mig en tjänst genom att tala om för mig hur maten jag äter, eller vinet jag dricker påverkar min kropp och mina organ.
Och jag borde träna "För det är bra för dig, du kommer må så mycket bättre. Det är för din egen skull", nej det är inte för min skull. Det är ditt sätt att försöka peta in mig i ledet.
Hur kan jag må bra av någonting som inte känns bra? Att ta på mig träningskläder och springa några kilometer gör mig inte lycklig! Att sitta hemma och gosa med min pojkvän gör mig lycklig, att få trivas i min kropp skulle göra mig lycklig.
Men det får jag ju inte, det är ohälsosamt.

Tack för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar