jag orkar inte med mina egna tankespiraler längre,
dem förökar sig, blir fler & fler & alla verkar vilja förgöra mig.
hur mycket mitt liv nästan inte har förändrats på fyra år.
jag är fortfarande ensam, har fortfarande sömnproblem, fortfarande rädd för alla andra.
rädd för vad dem tänker, om dem skrattar åt mig när jag går förbi. rädd att alla ska se mig.
förstörs, av precis allting. som ett skört litet embryo.
blir vald sist, som alltid.
livet är som en enda jävla gympa lektion... jag får stå kvar som sista man. ensam
så jag undrar, hur länge orkar man leva på repeat innan man tillslut blir galen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar