Jag känner hur det drar lite i mungiporna, att läppen darrar svagt och vill ge med sig.
Jag drar tillbaka och biter läppen. Hårt.
Så kisar jag med ögonen för det blir lättare att tänka då.
Och andas jag ut ett djupt, skakigt andetag.
I bakgrunden hörs ett vackert gitarrsolo följt av en mysig och hes röst.
Där slår regndroppar mot fönsterrutorna och lämnar en tystnad efter sig.
Mungiporna drar igen och det svider i ögonen.
Gitarren dör långsamt ut, rösten tonas ned.
Nu finns bara jag och regndropparna.
Det ekar av tystnad och jag andas ut igen, det där slitna och darriga andetaget.
Stora hål har lämnats inom mig, fyllts ut med vakuum och stannar kvar.
Fan.
Det river att jag inte får sova bredvid dig, någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar